May 19, 2009

#55 Lennart Persson (1951-2009)



Första gången jag pratade med Lennart Persson var när jag tog mod till mig och gick in på Musik & Konst för att fråga om han inte kunde bränna en kopia på en av de där 100 bästa indiesinglarna som han hade skrivit om i sista numret av tidningen Pop ett antal år tidigare. Det var den enda låten jag inte fått tag på och precis som med alla hans texter så brann entusiasmen så starkt att man tvungen att få höra den så fort man läst färdigt. Någon vecka senare så låg singeln i butiken och väntade på mig. Han hade tillomed kopierat och vikt ihop omslaget så att det såg ut som ett sjutumsomslag runt cdr-en

När jag senare själv började jobba på Musik & Konst så omfamnades jag av Lennart och resten av Musik & Konst familjen. Men när jag under dagarna med Peter fick slappa så fick jag under Lennarts hårda styre på fredagarna sortera om hela butiken. Flera dagar lades ner på att prisa om och plasta om LPs med de mest obskyra artisterna. Lennart visste naturligtvis vilka alla dessa var. Jag fick städa, flytta och sortera. Han var alltid stressad och muttrade surt till ifall jag kom med nån dum fråga. Men allt som oftast så plockade han fram nån gammal singel ur backarna på kontoret och sa "den här måste du ha". Det var tillomed så att han ibland hittade nån skiva hemma som han tyckte att jag skulle ha. Och han sålde skivor. Oj vad han sålde skivor. Medan jag fick sortera country bootlegs så kunde jag se i ögonvrån hur skivorna fullkomligt flög ur butiken när han väl satte igång. Efteråt bjöd han på kanelsnäckor. Mig. Inte kunderna. Hade han bara fått med sig en den dagen så delades den.

Jag minns de eviga diskussionerna vi hade om den brittiska indiepopens mesighet. "Amerikanskt är alltid bättre än Brittiskt. Svart är alltid bättre än vitt. Och New Orleans är alltid bättre än allt annat" kunde han säga. Det skulle vara bredbent och "fräckt" och naturligtvis spelas skithögt i butiken.

Han hade alltid roligt åt min fascination för Andres Lokko och gjorde sitt bästa för att sammanföra oss. Alla seriefanzine vidarebefodrades, och sms med Lokkos kommentarer visades upp i mobilen med ett stort leende.

Det var inte bara Lokko som fick se mina illustrationer och serier. Lennart är den personen som betytt mest för mitt skapande. Han skulle alltid ha en kopia på minsta lilla fanzine jag häftat ihop hemma. Han skaffade ritjobb åt mig, tjatade på mig i oändlighet och såg till att jag fick kontakt med potentiella arbetsgivare. Han förde ihop mig med Amigo där jag fick rita skivomslag och han skaffade mig mitt livs största jobb på Statens Konstråd. Det är detta jag är mest tacksam för.

Lennart Persson var en av mina finaste vänner och jag kommer alltid minnas Lennart med ett stort leende på läpparna på sin cykel utanför Musik & Konst med det silvriga håret kämpandes mot Malmöblåsten, ett par kanelsnäckor i en påse i ena handen och en kasse med promoskivor i andra.

Mina tankar går till hans familj och Peter

Vila ifred Lennart



Ed Sirrs - I Think I Think Too Much (1979)

No comments: